Krypträning!



I går när jag och Leon var i Vättersnäs passade vi på att ha lite krypträning. Jag har lite blandade känslor kring det här med att han ska lära sig krypa nu. Jag vill bara för att jag vill se och veta att han kan lära sig, en känsla som jag tror många föräldrar har. Men samtidigt tycker jag att han inte behöver lära sig det förens i slutet på sommaren. För vist vore det lite skönt om han inte "växte upp" för fort. Det är ju väldigt stor skillnad på en bebis som sitter där man sätter honom, på en som kan förflytta sig själv och det oftast väldigt snabbt. 
 
Jag känner att jag börjar komma in och "se farorna" för en bebis innan det händer en olycka. Men jag har inte riktigt kommit in i tänket att det ska vara safe för en krypande baby än. Men jag övar och förhoppningsvis kommer det samtidigt som Leon börjar krypa - oavsätt när han börjar göra det!
 
 
Leon | krypa, krypträning | | Kommentera |

Lunch date!


I dag har jag och Leon haft en lunch date med världens bästa Elin. Det bjöds på glutenfri hemmagjord pizza som var fantastiskt god. Jag åt mig mätt och lite till så jag blev smockmätt. Leon var snäll och glad så gott som hela tiden. Inga arga utbrott på sin mamma vilket var väldigt skönt. Sen är Elin rolig och både busar och gosar och då går det ju inte vara arg! :) 

Nu är vi i Vättersnäs och Leon ligger och sover på altanen!


Småbarnslivet | | Kommentera |

Min förlossning

Ett väääldigt långt inlägg där känsliga läsare varnas. Ord som öppen, blodprov, vatten & lustgas förekommer.
 
Torsdagen den 2 oktober åker jag som vanligt upp till jobbet och är där klockan åtta. Kvart över åtta går vattnet, jag var dock inte säker på om det var de som hände. Jag hade föreställt mig att det skulle vara som att spräcka en vattenballong och de skulle forsa ut vatten (så gick det till i desperate housewifes). Men så var inte fallet mer något som siprade pyttelite, jag åkte i allafall hem, ringde förlossningen där sa de att jag skulle komma upp på en undersökning klockan 10. När jag sedan ringde till Mattias och berättade att det vore bra om han kunde komma hem för vattnet hade gått och vi skulle till sjukhuset kunde jag verkligen höra stressen i hans röst. Själv var jag kontisgt nog helt lugn. Hemma så duschade jag, bytte om, fixade håret och sminkade mig lite lätt. (Just då hade jag fortfarande lite fokus på att jag faktiskt ville se lite snygg ut under förlossningen)

På sjukhuset konstaterade de att vattnet hade gått, eller börjat läcka men jag hade inte en endaste liten värk. Hur mycket jag än kände efter så kände jag inte ett uns till smärta. Så vi blev hemskickade. Vi skulle komma tillbaks morgonen efter klockan 8 och under tiden skulle jag hålla koll på min kroppstemeratur så att jag inte fick feber efter som bebisen hade bajsat lite o vattnet. Väl hemma så vilade vil förs lite. Sen snörade vi på oss gympaskorna och gick ut och promenerade. Jag hade hört att det kunde få vart på det hela. Vi gick till Fanny & Emil och fikade lite. Gick i backarna i stadsparken men nix, inget hände. Vi gick hem och kollade på film och åt mat. (Hade jag vetat att jag skulle vara vaken i typ två dyng hade jag nog sovit lite här) Runt 22-tiden tvättade jag besviket bort sminket och gick och la mig.
 
00:39 vaknar jag av att det gör himla ont. En värk!! Jippi! Äntligen. Den gick över snabbt och jag låg kvar i sängen och inväntade näst som kom typ en kvart senare. Då laddar jag ner en värk-app för att kunna hålla koll på hur lång tid det gick i mellan. 01: 20 väcker jag Mattias och ställer mig i duschen. Ångande varmt, det ska ju hjälpa har man ju hört. Jag duschade och Mattias klockade värkarna. Mitt i allt började de komma betydligt tätare och då ringde Mattias till Ryhov och de sa att vi skulle komma in. Bilfärden upp gick bra. Lungt och sansat och jag kommer ihåg att jag är lite små irriterad över att jag varken hann sminka mig eller fixa håret. Hahaha. Men jag var tacksam över att jag hade tvättat det dagen innan! Haha.
 
Inne på sjukhuset kopplade de på CTG för att kolla bebisens hjärtljud och mina värkar. Jag kommer ihåg hur jag nästan inte viste vart jag skulle ta vägen när värkarna kom upp till 18-20 på skalan på skärmen. (100 var max men smärtan bedövade sig själv väldigt fort. Efter ett tag kändes 18-20 inget alls när värkarna började nå 30 - och så höll det på) Efter en liten stund, vad jag tror var en liten stund i allafall fick vi ett rum och de kollade hur långt jag var öppen. 02:00 Var jag alltså 4 cm öppen och det var dags för ryggmärgsbedövningen. - Det hade ju läkaren skrivet i "kontraktet". Men Shi fick jag för narkosläkaren var på operation, en stor sådan och skulle inte ha möjlighet att komma på hela natten. Eftersom det var just natt också så fanns det bara en narkosläkare på plats. Så himla typiskt. Jag kämpade på med lustgasen men var lite rädd för den eftersom jag inte alls ville ha en "kanonfylla" eller att allt skulle gå i slow motion. Så jag använde den inte så mycket och den var väldigt svagt inställd. 
 
 
Jag testade att bada - vilket var varmt och skönt men det fanns inte direkt någon smärtlindring i det. Till slut blev jag lite uppgiven och ville ringa mamma som skulle ringa min moster Helen som i sin tur skulle ringa hennes vän Veronica som varit narkosläkare tills väldigt nyligen och be henne svänga förbi sjukhuset och ge mig bedhövningen. En väldigt bra idé tyckte jag själv. Men i stället gav barnmoskan min en morfinspruta och det hjälpte väldigt mycket! Och jag blev lite modiare med lustgasen för varje timma. Men jag hade den fortfarande väldigt svagt.
 
Det blev personalbyte och den nya barnmoskan känndes verkligen toppen och jättebra. Hon peppade men var ändå saklig och lite bestämd. Klockan blev halv 10 och jag hade inte öppnat mig något mer alls. Klockan 10 sa hon till att nu skulle jag äntligen få ryggmärgsbedövningen. Men då hade jag ångrat mig, mofinet hjälpte och jag blev rädd eftersom den skulle göra så förbannat ont. Men hon peppade mig och narkosläkaren kom in och började förbereda mig. Efter en stund ville jag få honom att lova att säga till när han stack, så att jag kunde dra in lustgas, men då var det vist redan klart. Kände absolut inget alls, men det var säkert för jag hade lite morfin i kroppen.
 
Nu kunde jag slappna av och då gick det fort. Klockan 13 var jag helt öppen, men bebisens lilla huvud låg lite snett så det hade inte sjunkit ner. Det skulle bli personlbyte igen klockan tre. Men alla var säkra på att bebisen absolut skulle komma ut innan dess. Shi fick vi!! Klockan slog tre och jag sa hejdå till en väldigt duktig och proffsig barnmoska och sörjde lite att det inte var hon som skulle vara med när Leon väl kom. Efter några minuer kom den nya barnmoskan in och presenterade sig; Ullrika. Jag kände genast igen henne från den där kursen vi var på i Aulan och hon kom in i rummet som ett riktigt energiknippe och var positiv och bara sååååå bra.
 
Jag kämpade på, Ullrika peppade, Mattias peppade och jag tycke det gick hur bra som helst. (Eftersom jag inte kände - snitta mig nu!! och så länge jag inte kände så, så gick det bra enligt mig) En kvinlig läkare kommer in efter ett tag och vill ta blodprov på Leon för hon tycker inte att hans hjärtljud hänger med helt, men läget är ändå under kontroll. Efter ännu någon timma kommer samma kvinnliga läkare in tillsammans med överläkaren för att ta ett nytt blodbrov. Jag får värkstimulerande dropp, detta tror jag iof att jag har fått under en period men de ökar på dosen för att "skynda på förloppet". De två läkarne och Ullrika är inna på rummet under några värkar. De pratar med varandra och sedan säger de till mig att vi måste se till att bebisen kommer ut NU!!!! I mitt huvud tror jag att de tänker skynda på det för MIN skull. 
 
Här går allt runt omkring mig jättefort men jag uppfatade det som ganska lungt och stillsamt ändå. Jag vet att jag säger att jag inte vill ha ett kjejsarsnitt och det går de med på. Läkaren säger att de kommer att öka mitt värkstimulerande och hjälpa till med en sugklocka. Något jag tycker åter oerhört onödigt eftersom det går ju så himla bra. Jag kämpar och har hur mycket ork och kraft kvar som helst... De förklarar att det är för bebisens skull, inte för min skull, för bebisen mår inte bra. Men jag blir aldrig orolig utan tänker bara: bara de inte gör kjejsarsnitt! Knäppt men det är väl lite lustgas i hjärnan!

Droppet ökas, personalen gör sig redo och på fem krystvärkar är han ute. Den 3 oktober och klockan är 18:40. Jag ser honom inte och jag hör honom inte. Jag frågar lite försikigt: Ska han inte skrika? Hallå varför skriker han inte? Men innan jag har avslutat meningen så är läkare, Mattias och Leon ute ur rummet!
 
Jag fick vänta i undefär 30 minuter innn de kom tillbaks. Jag kommer i håg att jag låg där och kände mig så konsig för jag grät inte. Jag hade inget lyckorus och jag kände mig mest bara tom.
 
Men sen kom Mattias in och la detta lilla knytet i min famn. Jag vek undan lite filt så jag såg honom och då rann tårarna som aldrig förr. Han var vaken och kikade upp på mig med sina små, små ögon i sitt lilla, lilla pluffsiga ansikte! Min son, min Leon, nu var han äntligen här efter 18 timmars kämpande. Och det sjukaste av allt var nog att jag hade kunnat göra om förlossningen direkt efter igen, för energin och orken jag hade kvar skulle kunnat flytta både berg och dela hav! Världens häftigaste känsla!!!
 
Jag & Leon träffas för första gången, bara 20-30 minuter gammal, pytteliten, pluffsig med massa hår.
 
 
Jag är Gravid! | förlossningsberättelse | | En kommentar |
Upp